Ännu en gång ligger man på psyk, fast denna gång är det såhär, ÄNTLIGEN tog de in mig! Nåja, nu när du vet det, så återgår jag till dagens topic~

Det är lite bättre med mig just idag, ifall nån ville veta. Läste en intressant mening idag i en bok jag lånat av Malin som heter "Att överleva" skriven av en tjej som själv haft självskade beteende. Jittills tycker jag att fler borde läsa den så man slapp påhopp och tankar som att folk tycker att man är "Emo" om man har problem med självskada. Iaf, meningen jag fastnade för lyder såhär: "Lokaj självdestruktivitet är en form av ofullbordat självmord för att förhindra fullbordat självmord. " Vilket i mitt fatt stämt hittills. Jag har tänkt och funderat och kommit fram till att när jag gjort självmordsförsök har de egentligen, lite halvt omedvetet, varit desperata rop på hjälp som tidigare inte besvarats. Jag har ju inte dött hittills och bara två av 6ggr i mitt liv, av alla 6 självmordsförsök har jag bara två ggr gjort något så pass illa att det kunnat leda till något livshotande. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta men jag vill påpeka att jag kan försöka förstå dem som säger "snälla sluta med detdär, det är inte bra! Gör något annat istället!" Att dem som säger så menar väl, MEN om det vore så enkelt som att bara sluta skulle nog de flesta gjort det. Så, när ni ser någon där ute med armar/ben/handleder fulla av ärr, försök låta bli tanken att det alla gånger varit självmords försök. Så är sällan fallet. Om du tvunget måste veta, fråga då på ett snällt sätt. De flesta jag stött på pratar hellst inte om varför, med vad, hur, när osv. Men, jag själv har inget emot att prata om dem. Bara man tar upp det på ett snällt sätt.

From here on I'll be posting my progress through out the national novel writing month and hopefully some of you will enjoy and understand this story. This is what I'v written so far tonight since I started a bit late and all. Let's start, shall we? 

Crimson eyes

So, I heard you liked stories with no real or actual ending, the ones which goes on and on and on? Well then you've come to the right page! I have one of those stories for you but first you gotta see these questions I have in mind.

How would you feel if a dear family member died and you got the blame for it?
How hard would it be to explain to everyone who trusted you that it wasn't your fault?
How tempting would it be to make a deal with the undead, to sell them your soul, just to make it all right?

Yes, I do have the answer for those questions. No, I am not going to tell you the answers just like that. You gotta earn them, listen to my story and you might even figure it out all by yourself!
 

                                                               Chapter 1

Now the story I have in mind for you might indeed seem a little bit weird, cruel and dark, but it is indeed my story after all. So if you're a sensitive one you might as well stop reading after this little warning here.

No? Not gonna stop? Well, suit yourself then! Let's go.

The story I'm about to tell you is about a girl who lives in a pretty normal family, she's shy, doesn't really have that many friends and relied very much on her older brother, Cody.
She's a special little girl and the story kicks off on her 10^th birthday, the day her family moved to a new town, a new beginning and a complete change for the little shy girl and her not at all shy brother.

It was a rainy morning as the family car stopped at the new house, she sighed deeply and looked outside through the car window. The water drops ran down the slippery wet glass and made a slight knocking sound as they hit the window on their way down towards the grass. “Cody, could you help dad with the cartons for your sister's room?” she heard her mother say as they all left the car. She stayed in the car for a while longer, she wanted to listen to the sound of the rain as everything else around her was quiet. She found it very calming. She could have stayed there for ever but this time her calm moment was interrupted by her father who came to pick her up and bring her inside. “Come on now sweetie, you can't stay in the car. It will get cold soon since I took the key with me as I left earlier.” he told her in that calm voice he used to have as he talked to his little daughter. She took her backpack and her sketchbook and followed her father in to the new house. She felt very tiny as they stepped in through the front door which was almost as big as the ones she'd seen in the castles in Disney movies. “Is this our new home, Daddy?” she whispered since she was a little bit frightened by the huge house she had stepped into. “Yes sweetie, this will be our new home. Go find your brother, his room is next to yours on the second floor.” he told her and gave her a kiss on the forehead before he went to the kitchen.
She glanced towards the staircase and almost got dizzy by the sight of it because it was shaped as a spiral. She was a very shy and insecure girl with almost no confidence at all, at least when she was all alone. Carefully, trying to be quiet she started to make her way to the second floor and to her brothers room.
The corridor where their rooms were was very wide and long, at the end of it she saw a huge window with dark red curtains and a vase with a red rose in it. “C-cody?” she called out in the long silent corridor and hoped he wouldn't jump out behind some door to scare her like he used to. He was a good brother, she loved her very much and all but he just loved to scare her since she was easily frightened. “Yes? I'm in the room with the blue door!” Cody answered with a tone in his voice telling her he was carrying something heavy. “Daddy told me to come help you.” she said as she peeked in through the door and saw her brother carrying the box with his adventure books in it. He started to fill his bookshelf with them as he was humming on a melody she recognized very well. “Isn't that the woodpecker song?” she asked and sat down on a pillow on the floor next to a shelf. “Yup, it sure is! But that's not important right now, I just waited for you so now that you're here I can go show you your room.” he said ans smiled kindly towards her. He took her hand and pulled her up from the floor quickly and as they took a few steps out of the room Cody almost made a u-turn and stopped in front of a red door with a golden door handle. “Come on then, open the door!” Cody said and took a few steps back. She closed her eyes and inhaled and as she exhaled she opened the door to her room.
She laughed loudly and got jumpy as she saw the big new bed filled with all of her stuffed animals, the bookshelf with all of her sketchbooks and disney movies and the new desk. She ran around in her new huge room and when she heard some sound coming out of a gift paper wrapped box on her pillow she walked up to it and listened. Meowing, like a cat. That's what she'd heard.

(What it is you will find out tomorrow!)

Nämen titta det gick visst lite tid där emellan inläggen igen, whups! 
Men nu är det ju så att nanowrimo kört igång och jag kommer att posta novellen jag skriver här på min blogg, så ifall nån vill läsa kan dom läsa det här och så. 

Årets novell heter Crimson eyes och är en novell skriven i urban fantasy, utspelar sig i England och handlar om en flicka vid namn Zimmer, en av mina egna karaktärer och dockor förresten. Hon har vart med om mycket sorg och hjärtevärk under sin uppväxt men ändå kan hon ju le idag..någorlunda! 

Det kommer vara en del våld, fula ord och gore i berättelsen även om det inte är någon skräck novell, så varnar lite för det! 

Förutom det så är det fritt fram att läsa! :3 
Ha så kul~ 

Första snutten kommer väl upp någon gång ikväll innan 23.58 :D

Är för övrigt en fin låt på piano som kan hittas här och var~

Att ha många stigar att vandra men att inte veta vilken väg man ska välja, det är något de flesta hamnar i någon eller flera gånger i livet. Jag är ännu en gång där, jag har ju mina mål förstås, jag vet på ett ungefär vad jag vill bli men jag vet inte vilken stig jag ska välja för att ta mig dit. 
Jag vill bli något stort, jag vill jobba med spel utveckling eller 3D-grafik för spel. Att bli spel illustratör skulle inte heller vara så fel kan jag tycka. Men hur ska jag nu nå dit?

Jag sökte ju till Nackademins digital graphics utbildning på tre år men som jag inte kom in på, antagligen för att jag sökte så pass sent som jag gjorde och skickade in rätt sent med! Men dit söker jag nog igen nästa år så fort chans ges. Sen återstår frågan om jag ska söka till Nyckelvikens "vanliga" linje för blandade konstformer och så. Det är ju bara ett års utbildning men jag vet inte om jag har råd att söka dit då det kostar en del och Nackademin är gratis. Rent ekonomiskt borde jag söka till Nackademin om man kikar på min ekonomiska situation just nu. Men jag hade ju inte tänkt leva fattig och arbetslös hela mitt ungdomliga liv heller! 
Klart jag kan söka till båda och hoppas på det bästa, hemskt gärna skulle jag vilja söa till Gotlands högskolan fortfarande om jag bara hittar en linje som passar mig och så, jag har ju alltid viljat bo på Gotland ändå~ Och skulle jag gå på den högskolan skulle jag ju få bo där i tre år typ. Men det är ju inte helt gratis det heller...
Det eviga klagandet om varför allting måste kosta här i världen blir vi nog aldrig av med, men om det inte fanns ett pris på saker och ting skulle ju inte samhället fungera heller.

Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag är bra på och jag vet vad jag tycker om att pyssla med. Vad är det som står i min väg som jag inte ser? Eller kan ta mig över? Är det ens något där eller sitter allt i mitt huvud? 
Frågor, frågor och åter igen frågor bara jag kan svara på. Bara inte just nu, inte än i alla fall. 

Nåja, jag välkomnar hösten ändå. Såhär en vecka efter starten av Oktober, en av de mysigaste månaderna på året tycker jag nog. En årstid för te, tjocktröjor, benvärmare och mysiga promenader i färgglada skogar. Det är höst det! Regn är något som hör till och regn tycker jag om mycket. Efter Oktober kommer ju November, då kör Nanowrimo igång jag har fortfarande inte riktigt bestämt vad jag ska skriva om...jag får nog ta och lägga på ett kål på den funderingen! 

I slutet av denna månad är det ett konvent jag ska på, ConFusion. Hoppas, hoppas, hoppas att jag hinner klart med min fursuit tills dess, om inte blir jag lite besviken på mig själv faktist...så nu lägger vi på ett kål på det med! Jag har ju bara några veckor på mig, det känns rätt omöjligt men man vet ju inte innan man försökt så nu kör vi!
Mina vänner tror på att jag klarar det så vad har jag för anledning till att tvivla? Tvivel är vad som får de flesta att ge upp. Men en utmaning är en utmaning, de finns för att klaras av. Eller hur? 

Det blev ett lite meningslöst inlägg ändå även om inte det var tanken men denna gång klagade jag i alla fall inte lika mycket som det råkat bli nu på sistone, att jag bara skriver när jag har något att klaga på. Men jag ska ändra på det!

Hur som haver, så hoppas jag att jag snart har något intressant att visa upp och att jag nästa gång har något vettigt att skriva här. Om nu någon fortfarande kikar in på denna lilla blogg. Heh. 

Ha nu en riktigt trevlig Fredag natt! 

Kras. Krash. Boink. Slafs. Sopa in det under mattan bara så syns det inte mer sen. Typ så tänkte jag att det skulle funka och det fungerade ju ett tag. Men när något stötte till mattkanten vällde allt fram igen, allt, allt, alltihopa. 
Jag vill inte skriva mer deppigheter här, jag vill inte att vem det nu är som läser min lite döda blogg sa få bilden av att jag är en ledsen och deppig människa. För det är jag inte, det syns bara aldrig här för det glada saker jag är med om skriver jag inte ner. Jag skriver bara om de ledsna sakerna som händer känns det som. Och jag hoppas att det snart blir ändring på det. 

Men det är mycket som händer nu även om jag inte vill klaga...
Så om du som läser har bättre för dig, läs inte. Det är inte mkt glatt som flöder ur fingertopparna just nu men jag måste ha någonstans att skriva av mig på där jag vet att nån i världen iaf ser det. Som att berätta indirekt till en okänd person om vad som pågår i min värld~

Mja kan väl börja med det hälsomässiga då. Har i några dagar gått med hjärtklappning, huvudvärks anfall och yrsel. Plus extrem trötthet och förkylning...men jag börjar tro att jag igår fick någon form av migrän anfall. Jag var hemma hos Koalan då och fick extrem pulserande huvudvärk och yrsel. Allting bara snurrade och jag blev så ljus känslig att jag aldrig varit med om något liknande! Det var en blodådra som pulserade som en bankande hammare vid min tinning på höger sida och ett galoperande hjärta. Vi hade precis kollat upp det, jag och sjuksköterskan jag träffar för min adhd medicinering (ja, jag har adhd om jag glömt nämna det) och hon tog blodtryck och puls osv. Som vanligt. Och notera då att jag SATT NER PÅ EN STOL men hade en puls på 110/min. 120/min är vad en i min ålder ska ha när man typ tränar eller joggar. Så ah, det var ju trevligt! Och mitt hjärta får ojämna hjärtslag väldigt ofta, hoppar upp till 110-120/min lite då och då, men dagligen ändå. Det är så jobbigt och läskigt att jag snart funderar på att gå till min husläkare om det igen. Men å andra sidan vill jag inte slösa på läkarnas dyrbara tid när det säkert finns de som har det värre än mig och behöver läkarnas hjälp mer. Jag springer redan hos läkare, sköterskor o psykolog över 3ggr i månaden lixom. 
Mina ätstörningar är fortf kvar men det kan ha något att göra med de problem jag har med hälsan och de problem jag har i psyket. Vem vet? Inte jag iaf. 

Ja, psyket då? Hur mår det? Jaa-a du, hade jag inte haft hunden hade jag nog kontaktat psyket igen och bett de lägga in mig igen. Jag överröser mig själv med hobbys, jag intalar mig själv med att allt är bättre och i vissa stunder är det ju det, men egentligen vill jag bara gräva ner mig igen och försvinna för ett tag. Utan att försvinna från jordens yta genom att dö. Men jag kan ju inte säga högt hur jag egentligen mår, då oroar jag bara folk runt omkring mig. Igen. Mina föräldrar driver mig redan till vansinne för att de blev så rädda att förlora mig förra gången. Mina vänner håller koll på mig och det finns en viss person jag speciellt inte vill oroa. Men om denne skulle läsa min blogg skulle denne ju få veta det ändå....
Jag dränker mig i hobbys och saker som gör mig glad för att stöta och koppla bort allt negativt och all mörker. Jag ritar, även om mina händer egentligen är för skakiga för det. Jag syr (iaf förbereder för att sy), jag skriver lyrik och planerar årets novell. Jag träffar personer som gör mig glad och jag träffar en viss person som får mig att glömma bort allt dåligt för en stund. Lyser upp hela mitt mörker. Jag gör allt för att ignorera mitt mörker och mitt egentliga mående. Det är bäst så. Jag orkar inte ta itu med det just nu. Vilket skitcnack jag för, jag säger ju åt andra att inte ha fasader uppe och visa sitt egentliga mående. Så gömmer jag mig själv. Hah, patetiskt. Men tyvärr det enda jag kan göra just nu...

Jag tänker mer på andras problem och på hur de skulle kunna lösas/bli bättre än på mina egna för att jag inte orkar må sådär igen. Jag orkar inte visa för någon, ens för mig själv hur jag egentligen mår igen. Det oroade allt för många och jag vill bara att folk ska vara glada och må bra runt om mig. Jag vill få dem att må bra och att le, skratta, jag vill vara dendär lilla klistriga saken som håller dem samman. Vissa av mina vänner brukar säga "det är ju tack vare dig vi är vänner än idag." när de pratar med varandra om något och råkar nämna/glida in på mig. Så frågar jag ju självklart vad det var om, det var om just dedär. Till exempel sättet vi lärde känna Gaffel på. Jag tuppade visst av på en fest vi var på, har bar ut mig och kollade att allt var okej osv. Sen dess började vi umgås allt mer och han blev en vän för mig och för oss. Min klantighet förde oss goda vänner samman. Haha, roligt va? 
Men så var det visst. 
Jag skäms så mycket av att ha tänkt tankar som "undrar om de skulle bry sig om jag försvann?" klart de skulle! Då skulle ju kletet försvinna och en nära vän till dem med. Lilis liv skulle gå i kras om hennes bästa vän sen 15 år tillbaka skulle sluta existera. Och många fler. Jag hoppas de vet om att jag aldrig vill oroa dem så igen, jag är så ledsen över det. Men jag vet verkligen inte alltid, oftast, hur jag ska hantera mina problem. De situationer jag hamnar i och de bråk som ibland skapas. Jag har ingen aning, jag har tappat min karta och min kompass. Men jag har ett ljus, värme och en stig så jag får klara mig på det. Vad mer kan jag begära? Jag har ju redan alla förutsättningar för glädje och välmående, så varför är jag inte det då? 

-----------------------------------------------------

Där drar vi ett streck och börjar snacka om mitt peppande inför årets Nanowrimo!! 8D Jag är så peppad att jag inte vet vad jag ska göra av all pepp energi!! 
För den som icke vet om denna fantastiska utmaning för alla som älskar att skriva så står det för "National Novel Writing Month" och går ut på att skriva en novell under november månad på minst 50k ord. Man får förbereda sig genom att ha en idé och kanske även en idékarta men inte ett enda ord på själva novellen får vara nerskrivet förän starten den 1:a November. En synopsis får man skriva dock har jag för mig..Det är en så oerhört stor utmaning att man inte varit med om något liknande, ever! Ens de gånger man ska ha skrivit en hel novell i skolan eller nåt! 
Förra året klarade jag inte av det för att jag inte förberett mig i god tid, tror jag inte ens hade en färdig idékarta och story idé. Jag ändrade idén femtioelvahundra gånger under tiden jag skrev och kom ändå bara upp i lite mer än 7700 ord...så nu jäklar! I år är jag förberedd och ska bannemig klara detta!!! 
Jag har dock problemet i år i att ha två idéer att välja emellan...och att ha beslutsamhets svårigheter med att bara välja genre är ju nog! xD 

Titlarna kanske kan säga något ändå? 

"My beutiful freak"  &  "Crimson clouds" är vad jag funderar på att döpa storyna till. Den förstnämnda skulle nog skrivas i genren Urban Fantasy och den andras genre vet jag inte säkert än men det lutar mycket åt att skriva en romantisk novell...heter det roman? Vilken koll jag har! 

Mja, jag ska nog krypa i säng nu och hoppas på att morgondagen inte anfaller allt för hårt med regn och skit. För jag har redan ont i halsen!! D: 
Gonatt världen~

Hejsan, igen.
Ja, jag har just nu inget jättre trevligt att säga, mest bara klaga om lite bekymmer och problematik som vägrar ge vika. Mina ätstörningar hänger kvar även om jag nu faktist försöker göra något åt det, så ger de inte vika. Jag har precis haft dagar då jag kunnat äta, kanske inte de vanliga 3-5 mål om dagen men typ två av dem iaf och jag gick faktist upp i vikt samtidigt som jag började tänka att det kanske skulle återgå till det vanliga igen. Men, så fel jag hade för där kom till slut dagen då jag förlorade alla 3-4 kg jag gått upp under lite mer än en vecka och hamnade ner igen, kan inte riktigt äta då jag får hjärtrus och mår illa så fort något åker in i käften och fåt smått ångest av att jag inte vet vad som är felet. Sitter det i mitt huvud är jag nog inte medveten om det, hälsan bör det inte vara nåt fel på då jag redan kollat upp det och nu när jag faktist måt helt okej tycker jag att det kan få återgå till det vanliga med matlusten och att äta. Nåja, jag har iaf matlust nu, sen om jag får i mig något är en annan fråga... Oh well, jag hoppas bara på att det blir bättre snart. För såhär orkar jag inte må, man är ju så trött och grinig hela tiden! :c

Till lite roligare men ändå aningen kaotiska saker!
Jag har för mycket idéer och planer så det inte finns tid nog för alla men intefan tänker jag ge upp några av dem heller! >:D jag vill rita, måla, skissa, sy både ryggsäckar och dockkläder, lägga pärlplattor, skriva, bygga på fursuit och cosplay och jag vill spendera tid med en massa fina människor! Jag vill spela och åka på konvent, jag vill att valpkursen ska höra av sig, jag vill städa i mina rum och jag vill söka jobb! Jag vill kunna ha 4 par till av armar och händer så jag kan göra allt på en gång och jag vill ibland att tiden ska stå still!!!
Så mycket!! Men det är roliga saker så det är okej~

Jag kan få påpeka om ett fint litet band/par av artister som heter Blood on the dance floor och deras musik är min nya kärlek musikväga~ de och Apocalyptica...H.I.M börjar smyga sig in bland mina favoriter ockå! Hohoho, jag uppdaterar med något vettigt nästa gång xD Baibai~

Ojsan hoppsan! Där dog visst bloggen en liten stund eftersom att jag förvånansvärt nog fick en del att göra. Men det är trevligheter jag haft för mig och det har ju fått mig att må lite bättre så det gör nog inget att jag inte uppdaterat så mycket. Men jag ska ge er som råkar läsa min lilla blogg en liten (läs stor) uppdatering på vad jag haft för mig.

Jag skrev väl om festen och om Lee senast jag skrev något va? Mja, vad har jag gjort sedan dess? Egentligen är det inte så mycket jag GJORT som gjort skillnad utan vad jag funderat på. Jag har börjat planera på en ny cosplay till ConFusion, ett konvent jag länge velat gå på men alltid missat av någon orsak. Antingen av pengabrist eller av att jag glömt det bara. Jag ska bygga o fixa ihop en cosplay på en Pokémon vid namn Zangoose och kanske ställa upp i cosplay tävlingen~ så det har jag planerat en hel del på och spenderat mina sena kvällar/nätter med.
Jag har börjat rita en del igen, vilket är skönt att jag kab göra igen. I början för typ tre eller två veckor sen kunde jag inte det för att jag kopplade det till honom då. Men nu gör jag inte det längre, lika mycket iaf.
Jag har lekt lite i sculptris och kladdat runt och tänkt på vad som skulle vara kul att skapa där osv, jag har övat på kommandon och inkallninh med lilla Noola och för bara några dagar sen varit på låååång skogs promenad med lilla trollet och Vaja i Juradskogen~

Jag kan väl påpeka att jag inte tänker på honom så mycket nu, bara lite ibland när det kopplas till någon händelse eller sak. Eller när vi bråkade lite för nån vecka sen. På tisdag ska jag träffa honom för att han ville komma hit och packa sina saker som han ska hämta i augusti. Just nu, ärligt talat, spelar det mig inte så stor roll om han kommer eller inte. Klart det är kul att träffa honom och se att han mår bra, men jag saknar inte honom på samma sätt längre. Eftersom att jag smått tvingat bort mina känslor för honom, jag var ju tvungen då det störde alla så mycket att de fanns kvar. Även mig. Så genom att fokusera på mina hobbys, min hund och på att träffa folk så har jag börjat ta mig över honom och det första steget kändes som ett monster steg.

Jag hade ju besök av en vän jag inte trfäffat på tre hela år, från Finland, förra veckan och oj spm satan vad det shoppades då! Det var typ allt vi gjorde om dagarna och jobbigt var det men roligt med så jag klagar inte riktigt. Jag fick ju tag i den del kläder och två par nya skor after all~ 8D för vi råkade på sommar rean och det var ju tur det!
Och det största inom min spelvärld jag gjort detta år va att sälja in mitt Wii + alla(förutom ett) spel och original kontroller till GameStop och "byta" till mig ett begagnat xbox360 slim med 250GB minne!! Och tre spel, ett av dem fick jag nytt för 99:- dessutom, Dragon Age II blev det då jag bara fick välja bland EA spel~

Denna vecka har jag ju vart på skogspromenad, Pappa har fyllt år, jag har haft en ytterst mysig och söt tös på besök vid "namn" Chufchuf~ vi hade varken hörts eller träffat på nåt år eller två innan typ förra veckan så det känns mysigt att ha fått upp kontakten med henne igen. Saknat henne och lute knasigt att vi aldrig stött på varann när vi ändå bor o rör oss med samma tunnelbane linje! XD ooooch jag har påbörjat ett av mina gamla ritprojekt som jag hade glömt bort XD så att rita alla Eeveelutions i "min stil" är vad jag ska göra nu~

Blev det en dålig uppdatering? Sry om nån blev förvirrad men jag ska börja skriva här igen och låta er veta vilka påhitt jag har för mig!
Jag har iaf bestämt en sak, som många vänner ställt mig som fråga om jag till exempel messat med Lee elr nåt. Ja, vi messar ganska mkt o så och jag har många ggr fått frågan "är hon din nya crush?" Och nej det är hon ju inte. Hon är en kompis som jag bara tycker om att messa med o hon verkarju inte ha nåt emot det heller så det är ett bra sällskap när jag inte umgås med nån lixom~
Min point är att jag inte tänker rusa in i nästa förhållande, som jag tidigare gjort och försökt ersätta det jag förlorat. Inte att ersätta personen som gått en annan väg utan att ha någon att fylla den tomma rutan med lixom. Men denna gång ska jag inte det, jag ska lyssna på mitt hjärta(som alltid) och se vart det leder mig. Händer det något så gör det väl det, gör det inte det så gör det bara inte det.

Jag skriver igen i veckan och kanske lägger upp någon lyrik eller så emellan de "riktiga" inläggen, ha det så fint tills dess små filurer :3

I'll go with the flow of life and see where it takes me, follow the beat of my heart and listen to it's words of guidance. I'll dance with you tonight keep on moving 'till morning sunlight~

Extra inlägg idag för att jag vill nämna en sak som jag tänkt på ett tag, en person faktist. Nej, det handlar inte om Jing.
Det handlar om en nyfunnen polare som hållt mig sällskap om dagarna, messat med mig bara lixom. Pratat om random stuff och lyssnat, så som man kan lyssna via sms, på mitt eviga prat om hur dystert och mulet jag haft det ett tag nu. Det är rätt otroligt att hon kunnat hjälpa mig så mycket som hon gjort ändå även om hon själv nog inte riktigt vet om det. Så jag tänkte skriva det här och länka till henne sen~

Vi började väl messa under samma vecka allt förändrades för mig, bara små frågor om vad hon gjorde och så och hon ville ju veta vad jag gjorde med. Jag kunde prata med henne om vad som pågick i mitt huvud och hon kunde lixom relatera på ett sätt. Så det kändes säkert att fortsätta prata och utan att vi tänkt på det messade vi varje dag. Vissa dagar mindre än andra men vi hördes varje dag. Klart jag messade med Lili rätt ofta då med för hon ville veta hur jag hade det och ibland med honom med. Men mest messade jag ju med henne via Kik. En mess app jag smått struntat i tills nu. På psyket var det inte alltid lätt o då kunde jag skriva till henne o hon kunde muntra upp mig med att bara svara på vad hon gjorde eller att söga nåt som relaterat till det jag sagt. Vi har kunnat snacka spel, musik, världen och mörkret. Det har faktist hjälpt mig mycket. Hon har varit en av de som fått mg att fortsätta simma, palla med dagarna av långtråkighet och deppande hemma och bara haft sällskap lixom. Klart jag uppskattat det stöd jag fått av andra vänner och kompisar, men dom vet om hur mycke de hjälpt mig. Men hon verkar inte veta om det så jag tänkte låta henne och er andra som läser veta, att Lee är en kompis jag vill få behålla som en vän. Hon är awesome och snöll och snygg som fan och har såååå snygga pijkar. (BJD dockor dårå xD) Nej, hon är ingen ny crush, hon har en tjej och är lycklig med henne så varför skulle jag störa det? Och jag har inget intresse för sånt atm.
Men ah, ville ba att hon skulle få nån bild av hur mkt hon hjälpt mig att må bättre och att bli gladare igen. Du är awesome, Lee~