Kras. Krash. Boink. Slafs. Sopa in det under mattan bara så syns det inte mer sen. Typ så tänkte jag att det skulle funka och det fungerade ju ett tag. Men när något stötte till mattkanten vällde allt fram igen, allt, allt, alltihopa. 
Jag vill inte skriva mer deppigheter här, jag vill inte att vem det nu är som läser min lite döda blogg sa få bilden av att jag är en ledsen och deppig människa. För det är jag inte, det syns bara aldrig här för det glada saker jag är med om skriver jag inte ner. Jag skriver bara om de ledsna sakerna som händer känns det som. Och jag hoppas att det snart blir ändring på det. 

Men det är mycket som händer nu även om jag inte vill klaga...
Så om du som läser har bättre för dig, läs inte. Det är inte mkt glatt som flöder ur fingertopparna just nu men jag måste ha någonstans att skriva av mig på där jag vet att nån i världen iaf ser det. Som att berätta indirekt till en okänd person om vad som pågår i min värld~

Mja kan väl börja med det hälsomässiga då. Har i några dagar gått med hjärtklappning, huvudvärks anfall och yrsel. Plus extrem trötthet och förkylning...men jag börjar tro att jag igår fick någon form av migrän anfall. Jag var hemma hos Koalan då och fick extrem pulserande huvudvärk och yrsel. Allting bara snurrade och jag blev så ljus känslig att jag aldrig varit med om något liknande! Det var en blodådra som pulserade som en bankande hammare vid min tinning på höger sida och ett galoperande hjärta. Vi hade precis kollat upp det, jag och sjuksköterskan jag träffar för min adhd medicinering (ja, jag har adhd om jag glömt nämna det) och hon tog blodtryck och puls osv. Som vanligt. Och notera då att jag SATT NER PÅ EN STOL men hade en puls på 110/min. 120/min är vad en i min ålder ska ha när man typ tränar eller joggar. Så ah, det var ju trevligt! Och mitt hjärta får ojämna hjärtslag väldigt ofta, hoppar upp till 110-120/min lite då och då, men dagligen ändå. Det är så jobbigt och läskigt att jag snart funderar på att gå till min husläkare om det igen. Men å andra sidan vill jag inte slösa på läkarnas dyrbara tid när det säkert finns de som har det värre än mig och behöver läkarnas hjälp mer. Jag springer redan hos läkare, sköterskor o psykolog över 3ggr i månaden lixom. 
Mina ätstörningar är fortf kvar men det kan ha något att göra med de problem jag har med hälsan och de problem jag har i psyket. Vem vet? Inte jag iaf. 

Ja, psyket då? Hur mår det? Jaa-a du, hade jag inte haft hunden hade jag nog kontaktat psyket igen och bett de lägga in mig igen. Jag överröser mig själv med hobbys, jag intalar mig själv med att allt är bättre och i vissa stunder är det ju det, men egentligen vill jag bara gräva ner mig igen och försvinna för ett tag. Utan att försvinna från jordens yta genom att dö. Men jag kan ju inte säga högt hur jag egentligen mår, då oroar jag bara folk runt omkring mig. Igen. Mina föräldrar driver mig redan till vansinne för att de blev så rädda att förlora mig förra gången. Mina vänner håller koll på mig och det finns en viss person jag speciellt inte vill oroa. Men om denne skulle läsa min blogg skulle denne ju få veta det ändå....
Jag dränker mig i hobbys och saker som gör mig glad för att stöta och koppla bort allt negativt och all mörker. Jag ritar, även om mina händer egentligen är för skakiga för det. Jag syr (iaf förbereder för att sy), jag skriver lyrik och planerar årets novell. Jag träffar personer som gör mig glad och jag träffar en viss person som får mig att glömma bort allt dåligt för en stund. Lyser upp hela mitt mörker. Jag gör allt för att ignorera mitt mörker och mitt egentliga mående. Det är bäst så. Jag orkar inte ta itu med det just nu. Vilket skitcnack jag för, jag säger ju åt andra att inte ha fasader uppe och visa sitt egentliga mående. Så gömmer jag mig själv. Hah, patetiskt. Men tyvärr det enda jag kan göra just nu...

Jag tänker mer på andras problem och på hur de skulle kunna lösas/bli bättre än på mina egna för att jag inte orkar må sådär igen. Jag orkar inte visa för någon, ens för mig själv hur jag egentligen mår igen. Det oroade allt för många och jag vill bara att folk ska vara glada och må bra runt om mig. Jag vill få dem att må bra och att le, skratta, jag vill vara dendär lilla klistriga saken som håller dem samman. Vissa av mina vänner brukar säga "det är ju tack vare dig vi är vänner än idag." när de pratar med varandra om något och råkar nämna/glida in på mig. Så frågar jag ju självklart vad det var om, det var om just dedär. Till exempel sättet vi lärde känna Gaffel på. Jag tuppade visst av på en fest vi var på, har bar ut mig och kollade att allt var okej osv. Sen dess började vi umgås allt mer och han blev en vän för mig och för oss. Min klantighet förde oss goda vänner samman. Haha, roligt va? 
Men så var det visst. 
Jag skäms så mycket av att ha tänkt tankar som "undrar om de skulle bry sig om jag försvann?" klart de skulle! Då skulle ju kletet försvinna och en nära vän till dem med. Lilis liv skulle gå i kras om hennes bästa vän sen 15 år tillbaka skulle sluta existera. Och många fler. Jag hoppas de vet om att jag aldrig vill oroa dem så igen, jag är så ledsen över det. Men jag vet verkligen inte alltid, oftast, hur jag ska hantera mina problem. De situationer jag hamnar i och de bråk som ibland skapas. Jag har ingen aning, jag har tappat min karta och min kompass. Men jag har ett ljus, värme och en stig så jag får klara mig på det. Vad mer kan jag begära? Jag har ju redan alla förutsättningar för glädje och välmående, så varför är jag inte det då? 

-----------------------------------------------------

Där drar vi ett streck och börjar snacka om mitt peppande inför årets Nanowrimo!! 8D Jag är så peppad att jag inte vet vad jag ska göra av all pepp energi!! 
För den som icke vet om denna fantastiska utmaning för alla som älskar att skriva så står det för "National Novel Writing Month" och går ut på att skriva en novell under november månad på minst 50k ord. Man får förbereda sig genom att ha en idé och kanske även en idékarta men inte ett enda ord på själva novellen får vara nerskrivet förän starten den 1:a November. En synopsis får man skriva dock har jag för mig..Det är en så oerhört stor utmaning att man inte varit med om något liknande, ever! Ens de gånger man ska ha skrivit en hel novell i skolan eller nåt! 
Förra året klarade jag inte av det för att jag inte förberett mig i god tid, tror jag inte ens hade en färdig idékarta och story idé. Jag ändrade idén femtioelvahundra gånger under tiden jag skrev och kom ändå bara upp i lite mer än 7700 ord...så nu jäklar! I år är jag förberedd och ska bannemig klara detta!!! 
Jag har dock problemet i år i att ha två idéer att välja emellan...och att ha beslutsamhets svårigheter med att bara välja genre är ju nog! xD 

Titlarna kanske kan säga något ändå? 

"My beutiful freak"  &  "Crimson clouds" är vad jag funderar på att döpa storyna till. Den förstnämnda skulle nog skrivas i genren Urban Fantasy och den andras genre vet jag inte säkert än men det lutar mycket åt att skriva en romantisk novell...heter det roman? Vilken koll jag har! 

Mja, jag ska nog krypa i säng nu och hoppas på att morgondagen inte anfaller allt för hårt med regn och skit. För jag har redan ont i halsen!! D: 
Gonatt världen~

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ännu en gång ligger man på psyk, fast denna gång är det såhär, ÄNTLIGEN tog de in mig! Nåja, nu när du vet det, så återgår jag till dagens topic~ Det är lite bättre med mig just idag, ifall nån ville veta. Läste en intressant mening idag i en bok...

From here on I'll be posting my progress through out the national novel writing month and hopefully some of you will enjoy and understand this story. This is what I'v written so far tonight since I started a bit late and all. Let's start, shall we? C...

Nämen titta det gick visst lite tid där emellan inläggen igen, whups! Men nu är det ju så att nanowrimo kört igång och jag kommer att posta novellen jag skriver här på min blogg, så ifall nån vill läsa kan dom läsa det här och så. Årets novell heter ...

Är för övrigt en fin låt på piano som kan hittas här och var~Att ha många stigar att vandra men att inte veta vilken väg man ska välja, det är något de flesta hamnar i någon eller flera gånger i livet. Jag är ännu en gång där, jag har ju mina mål för...

Hejsan, igen. Ja, jag har just nu inget jättre trevligt att säga, mest bara klaga om lite bekymmer och problematik som vägrar ge vika. Mina ätstörningar hänger kvar även om jag nu faktist försöker göra något åt det, så ger de inte vika. Jag har pre...