Ännu en gång ligger man på psyk, fast denna gång är det såhär, ÄNTLIGEN tog de in mig! Nåja, nu när du vet det, så återgår jag till dagens topic~

Det är lite bättre med mig just idag, ifall nån ville veta. Läste en intressant mening idag i en bok jag lånat av Malin som heter "Att överleva" skriven av en tjej som själv haft självskade beteende. Jittills tycker jag att fler borde läsa den så man slapp påhopp och tankar som att folk tycker att man är "Emo" om man har problem med självskada. Iaf, meningen jag fastnade för lyder såhär: "Lokaj självdestruktivitet är en form av ofullbordat självmord för att förhindra fullbordat självmord. " Vilket i mitt fatt stämt hittills. Jag har tänkt och funderat och kommit fram till att när jag gjort självmordsförsök har de egentligen, lite halvt omedvetet, varit desperata rop på hjälp som tidigare inte besvarats. Jag har ju inte dött hittills och bara två av 6ggr i mitt liv, av alla 6 självmordsförsök har jag bara två ggr gjort något så pass illa att det kunnat leda till något livshotande. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta men jag vill påpeka att jag kan försöka förstå dem som säger "snälla sluta med detdär, det är inte bra! Gör något annat istället!" Att dem som säger så menar väl, MEN om det vore så enkelt som att bara sluta skulle nog de flesta gjort det. Så, när ni ser någon där ute med armar/ben/handleder fulla av ärr, försök låta bli tanken att det alla gånger varit självmords försök. Så är sällan fallet. Om du tvunget måste veta, fråga då på ett snällt sätt. De flesta jag stött på pratar hellst inte om varför, med vad, hur, när osv. Men, jag själv har inget emot att prata om dem. Bara man tar upp det på ett snällt sätt.