Hej, ja detta blir ett inlägg riktat mest till dem av er som läser min blogg men som verkar göra det bara för att hitta något att trycka ner mig med eller klaga på mig. Fast lite ska det handla om vad som hänt på sistone också~
De som "ställt sig på hans sida" i detta. Varför finns det sidor? Varför har det som är emellan honom och mig blivit ett allmänt bekymmer? Och varför i hela fridens namn bryr ni er om att slösa energin på att tjata på mig om att "växa upp", "ta det vuxet", "ge upp hoppet om en framtid med honom, om det var menat hade det hänt", "sluta hoppas och bete dig som en 12 åring", "get over it, DET ÄR SLUT!" Vad fan har ni med det att göra? 
"Sluta skriva texter på din blogg där du tycker synd om dig själv och ryck upp dig." Jag skriver väl vadfan jag vill på min jävla blogg? Jag skriver väl vad jag vill på min bdb för det är inte som att jag snackar skit om honom eller om er när jag gör det så vad är erat problem? Stör det er så mkt att jag söker stöd från de kompisar jag kanske inte finner ett sms bort? Ja, jag är väl en attention whore, jag är väl medveten om det men det verkar inte störa någon annan än er. 
Sluta göra narr av hur jag beter mig, hur jag hanterar detta och att jag fortfarande tror på vissa saker. För en sak ska ni ha klart för er, jag tror mer på hans ord är på det ni säger att han sagt. Om han ljuger för mig får han erkänna det face to face, om han säger en sak till er och en annan till mig är väl inte det mitt bekymmer? 

Jag har inte sagt ett ont ord om honom, jag har inte beskyllt honom för något som hänt sen den dagen vi inte längre va ett par. Det är NI som tolkat det jag skrivit på eget sätt och vis, det stärks inte av hur många som ycker att jag är en hemsk människa, dryg, nedlåtande och nedtryckande med allt jag säger som inte är det svar ni ville ha av mig. 
Jag är trött på dehär, ni är hans kompisar, så stötta honom då i det han går igenom i sitt liv och gör honom glad. Men "anfall" inte mig för att ni inte tycker om mig. Mina kompisar har försökt se det som försiggår från bådas sidor, min bästa vän Lili fikade med honom för att se att allt är okej med honom och många andra frågar mig hur det är med honom. 
Så vad är ert problem? 
Jag får säkert en massa skit för att jag skriver detta inlägg, jag blir väl ännu mindre omtyckt och görs väl ännu mer narr av, vad vet jag. Men jag hoppas ni kan börja tänka efter med vad ni säger. Jag kmr inte ge er det svar ni verkar söka som är nåt i stil med "åh men gu så rätt d har, vad dumt gjort av mig, jag ber om ursäkt över mitt beteende och ska genast bättra mig och lämna er alla ifred." Riktigt så funkar det inte, inte i min värld iaf. Om jag är dryg och nedlåtande, vad är då ni?
Jätte vuxna som håller på som ni gör. 
Jag kmr inte bryta kontakten med honom om det inte är något han och jag kommit överens om, jag är kvar som en av hans bästa vänner, för att han sagt det. Jag vill ha kvar honom i mitt liv då han blivit en så sjukt stor del av det och ja, vi kanske inte fungerar som ett par just nu, men kanske senare. Om några år när vi fått ordning på varandras liv, när allt inte är så kaotiskt och när de största kriserna är över. Om det hjälper mig att tänka såhär så låt mig då göra det eller är det så roande att försöka få mig att må så hemskt som möjligt? Att få mig att tvivla på hans ord och att försöka stöta bort mig så gott det går. 
Det är såhär jag upplever ert beteende och jag fattar inte vad ni har med det hela att göra ens? Om jag uppfattat något fel får ni gärna rätta mig, om det inte nu skulle ta upp för mkt av er tid.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vill inte vara elak, jag vill inte vara dryg eller nedlåtande, det är jag inte med mening men jag måste ju få försvara mig och säga ifrån nån gång. Jag vill inte sänka mitt huvud mot såna som inte verkar vilja mig något välmenat. Jag hanterar situationen på mitt sätt och om det stör någon så behöver man inte följa mina steg i livet bara. Så enkelt är det. 

Han hälsade på hos mig för några dagar sen, i onsdags för att vara exakt, och vi umgicks och såg på film. Det var en träff som gick betydligt bättre än det förra och han sa ju ändå irl att jag är en av hans närmaste vänner, en av hans bästa vänner. Så det är de orden jag tror på. Vi lämnade hemmet och tog en fika vid slussen när mamma skulle komma hem och så fick han låna hem min största docka för att han så gärna ville ha en SD, så fick han låna henne~
Att jag nämner vad han sagt är för att vissa av hans kompisar tydligen inte tycker om att vi fortf har kontakt och är vänner även om vi är varandras ex just nu. Vilket jag inte förstår varför det ska levas efter "regeln" av "this is how exes work" för sådan regel finns inte. Inte i min värld iaf. 

Jag tar mig framåt i min egen takt, jag tar mig vidare i livet och har satt upp nya mål när de mål jag tidigare satt inte gick som de skulle. Som jag hade hoppats att de skulle. Om jag inte tar mig framåt i livet i den takt någon annan önskar är det väl synd för denne, men jag kan inte alltid och jag vill inte alltid göra saker för andras skull. Jag gick klart gymnasiet för att göra mina föräldrar nöjda, jag hade nog hoppat av annars. Jag jobbade länge hos pappa för att han behövde hjälp och då slapp jag söka jobb. Inte är det lättare att jobba för det. 
Jag vill göra något för mig själv nu, sen om någon annan eller en viss vill följa med på den stigen kan jag inte veta nu.
Jag ska börja jobba igen i vinter/höst när hunden vuxit till sig lite, kanske hos pappa och om inte så får jag söka jobb annanstans. Jag ska spara ihop pengar, jobba hårt och spara, spara, spara tills jag har råd med en egen lägenhet, hellst med 2 rok. Om jag får tag i en trea kan jag hyra ut ett rum och så, vi får ju se. 
Jag kom inte in på skolan jag sökt till, jag hamnade i reservgrupp 2 och på plats 49. Vilket ger det hela en väldigt osannolik blick på att jag skulle komma in. Ja, jag kanske söker igen nästa år men just nu siktar jag på att jobba och spara pengar till en egen liten lya. Hellst i stockholm men måste jag så kan jag tänka mig att flytta till typ Uppsala elr nåt. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Idag var jag på stan och träffade en saknad vän som varit bortrest borta i amerika. Vi gick runt i stan och jag hade vovven med mig för att jag inte (ofc) kunde lämna henne ensam hemma i flera, flera timmar. Så hon fick följa med! Vilket gick bättre än väntat, hon pep inget alls första gången på tunnelbanan, ville gärna nosa runt och var tok intresserad av en persiko kärna, men bortsett från det gick det bra. Helt inne i stan, i t-centralen blev hon dock stressad och pep en hel del, men jag ville att hon skulle vänja sig ändå eftersom vi ändå bor i stan. Och då menar jag I STAN. Men efter typ en kvart och efter att vi vandrat mot parken bakom Kulturhuset så gick det bättre~
Hon har varit så duktig så idag lilla tösen! :D

Och nu på kvällen ska jag nog bara ta det lugnt, peta på ipaden och kanske skriva på något. Karaktärs beskrivningen på nyaste karaktären kanske. 
Jag hoppas dock att jag kan göra något produktiva imorgon på dagen iaf >__> Typ rita klart dedär i PS jag håller på med. Nåja, imorgon blir det nog utgång för min del! 
Vi hörs igen när jag har något intressant att skriva och när jag kommer ihåg att skriva det också! XD